Snart två veckor har gått. Vardagen går vidare, jobbet tar sin tid, förberedelser inför flytt tar sin. Jag vet inte vad jag ska säga till dig. Du verkar ha det väldigt tufft, men jag hoppas det går bättre för varje dag som går. Jag vill inte skriva vad jag känner här, jag vill inte skriva det i en chat, ett sms eller säga det över telefon. Orkar inte.

Måste skriva ett brev.

Hej,

Igår. Jag ställdes inför ett ultimatum. Tog jag rätt beslut? Det känns som om ingenting är klart just nu. Jag vet bara en sak. Det finns bara ett sätt att ta reda på, om det är... Rätt eller fel? Hur ska jag veta? Detta måste vara det enda rätta, hur ska jag annars veta hur jag hade känt. Det måste bli så här. Det är svårt, att hålla emot. En del av mig vill bara in i din famn. Det finns en som har tröstat mig de senaste åtta åren. Igår gick det inte. Har aldrig känt mig så tung förut. Vet inte varför jag ens skriver här, förmodligen bara för att jag vill försöka sätta ord på mig, vad jag känner, vad jag gör. Jag måste sluta tveka, för oss båda. Du tog nu bort mig som vän på Facebook. Hur Facebook nu egentligen kan ha en sådan inverkan, men jag började gråta direkt. Vad spelar egentligen Facebook för roll. Bara en del av internet. Verkligheten räknas.

Tiden. Det är den nu som bestämmer. Jag tog ett steg, jag håller emot. Nu får tiden visa vilket väg livet ska gå. Tiden kommer att visa vilka känslor som finns där och vilket håll de pekar. Och varför.
Jag känner mig dum. Av olika anledningar. En, det som det står om ovan. Och det andra, igår blev jag morbror, en underbar liten kille som jag visserligen inte träffat, men jag vet vilka hans föräldrar är. De är underbara, hans storebror är underbar, det kommer att bli en härlig kille! Mamman till denna pojk fyller även år idag, GRATTIS!

Jag vet inte mer vad jag ska skriva just nu.

Sköt om er. Kom gärna och hälsa på, behöver det.


Kram