Häromdagen när jag satt på bussen på väg in mot stan upptäckte jag några säten längre fram en kille jag kände igen. Jag visste att jag hade sett honom innan men kunde verkligen inte placera honom i mitt liv. Jobb? Fest? Sannolikheten är ju verkligen att det var en fest, det är då man brukar träffa nytt folk som man senare bara känner igen men inte alls vet vilka det är. Jag satt hela bussresan och funderade på vem det kunde vara. Han hoppade av vid Dalaplan. Men där sitter man och funderar, försöker komma ihåg vilka fester man varit på den senaste tiden men utan resultat. Så jag slog undan funderingen och begravde mig i Twitter, igen.

Helgen gick och under söndagen efter jag dumpat min bror på perrongen så såg jag honom igen. Han kom gående över golvet på Malmö C. Man undrar ibland varför man inte agerar i sådana tillfällen, det är ju bara att gå fram och fråga. Men istället såg jag honom försvinna in bland människorna som irrade runt på centralen. Det är så enkelt att bara gå fram, vad är man rädd för. Är man rädd att man gjort bort sig sist man sågs, rädd att bli dumförklarad, eller är det bara pinsamt att inte komma ihåg en person?

Jag måste skärpa mig, nästa gång jag ser honom ska jag fråga honom. Tror jag.

Har haft en riktigt trevlig grillkväll med underbara vänner på min balkong ikväll och vi har haft väldigt intressanta diskussioner blandat med helt vanliga historier. Så kul med diskussioner om vad man hittade på som ung.

Vi kom in på feminism. Vad betyder det för dig? Jag är man och skulle kunna kalla mig feminist som många andra gör men nej, jag vill inte kalla mig feminist. Anledningen är bland annat att ordet i sig är väldigt laddat och jag vill inte blanda mig i diskussioner som inte rör mig. Jag tycker absolut kvinnor ska ha lika lön för lika arbete som det ofta handlar om. Men feminism handlar om så mycket mer! Kvinnor är kvinnor, så mycket vill jag säga men jag vill också i samma mening säga att människa är människa.

Finns det något som skiljer män och kvinnor? Ja! Vi är fysiologiskt olika! Vi män har en annan muskulatur, vi är byggda på ett annat sätt, kvinnor är byggda på ett annat sätt, vi är olika. Den skillnaden vet vi om men den som diskuteras är egentligen den psykologiska och mentala skillnaden. Den skillnaden, tror jag personligen, är minimal!

Den största skillnaden mellan män och kvinnor är hur föräldrar och samhälle uppfostrar barnen! En flicka är inte mer ömtålig än en pojke, en pojke gillar inte vapen mer än flickor. Vanliga stereotyper som fortfarande lever kvar även om vi själva inte tänker på det och jag uppmanar föräldrar att tänka ett steg till när de köper sina leksaker. Jag har två systrar som har två barn var, två pojkar och två döttrar, jag älskar dem alla och jag träffar dem allt för sällan. Men jag försöker att behandla dem som individer utan att döma dem efter kön, en flicka tål att trilla i golvet lika mycket som en pojke och min ena systerdotter älskar att klättra. Ska jag tycka synd om henne mer när hon trillar för att hon är av det kvinnliga könet? Självklart inte! Hon är en människa som tål lika mycket som hennes kusin oberoende på vilket kön hon har! Man ska inte döma efter vilket kön personen har utan tänk först och främst vem det är. Gillar personen att klättra då ska personen också tåla mer eftersom den kommer att slå sig oftare än den som gillar att skriva och uttrycka sig själv genom att sitta vid bordet. Det handlar inte om kön, det handlar om individer.

Älskar kvinnor och älskar verkligen kvinnor som bryter normer! Kom igen, bryt dem!!

Jag uppskattar en kommentar om vad du känner, vad du tycker eller vad du tänker om det jag skriver. Jag är öppen!

Med reservation då jag skrev detta i berusat tillstånd.

Under tisdagen var det premiär för Malmöpolisen på SVT1. En timme innan det började så märkte jag i mitt flöde på Twitter att det var många som tänkte se det och de var nyfikna på vad det var för något, det var jag också. Jag satt på mitt arbete och såg inte helheten på samma sätt som jag gjort om jag suttit hemma, jag tänkte se avsnittet en gång till på SVT Play senare. Det som alltid kommer vara problemet med ett sådant program är att det kan bli en skev bild, både av Malmö men så klart även av polisen och deras agerande. Det är viktigt att sanningen kommer fram men efter det som hänt i Malmö den senaste tiden så har det blivit en konstig bild av Malmö i media. Det hade varit bra om det kommer program som visar staden från den fina sidan som alla Malmöbor ser och älskar.

Våld, kriminalitet, invandring. Allt detta verkar vara stora problem i Malmö men statistiken visar inte att det är några större skillnader mellan storstäderna. Eller jo det är det visserligen, men då hamnar ju knappast Malmö långt ner på listan över vilken stad som är farligast. Ett program som handlar om polisen kommer att innehålla sådant som tittarna vill se, problem, våld, dramatik och varför inte lite rasism.

Polisen som säger "apajävel" i videon inifrån polisbilen försvaras av att han var under stress, kände sig hotad och personen klättrade som apor på polisbilen. Jag kan verkligen förstå att man kan säga saker i stridens hetta men att kalla någon "apajävel" är nog inte det smartaste man kan göra. Sen vet jag inte varför just liknelsen med apa användes då jag själv inte pratat med personen i fråga men det kan ju verka mycket märkligt. Sådana här program är ju knappast negativt för våra kära Sverigedemokrater, Kent Ekeroth var inte långsam med att lägga upp tweet efter tweet på Twitter men slagord för stopp mot invandringen. I varje tweet länkade han till SVT Play.

Jag som har förtroende för polisen ser programmet med andra ögon än de som redan ser problem med polisen. Jag som Malmöbo ser så klart programmet med andra ögon än de som inte bor här.

Efter jag såg Soran Ismail häromveckan så har jag funderat lite på det här med rösträtt. Han pratade väldigt mycket om rösträtt, att vissa borde inte få rösta. Man borde förtjäna sin rösträtt. Förra valet var deltagandet ca 80% vilket Soran tyckte var alldeles för mycket. Alltså 8 av 10 röstade, fråga tio stycken på stan vad de röstade på och följ upp med tre varför så märker man att de flesta är bortvillade. Borde de röstat? De vet inte varför de röstar på ett visst parti och jag håller med, jag vet inte varför jag röstade som jag gjorde. Hade det varit val idag vet jag inte vad jag hade röstat på, blankt.

Så frågan är, ska vi avskaffa allmän rösträtt och införa någon slags certifikat för att få rösta?

Jag har funderat på en sak. Tänk om man skulle säga upp sin lägenhet, sälja det mesta man har och bara spara på kläder och datorn. Sedan flyttar man runt hos vänner, hyr in sig i något rum då och då, i värsta fall en natt på varndrarhem. Bara man har tillgång till en tvättmaskin en gång i veckan, el, internet till datorn och gott sällskap så kommer det att gå hur bra som helst.

Frågan är. Vågar man? Har jag så kära vänner? Hur kommer jag känna efter några veckor? Har jag sagt upp lägenheten blir det ju svårt att få en senare. Alternativt kan man eventuellt hyra ut sin lägenhet i andra hand under tiden, i intervaller på tre månader i stöten.

En annan fråga är om man klarar av att inte ha så mycket tid i ensamhet som man nu vant sig vid och börjat trivas med. Visst kan man ta en natt på hotell eller vandrarhem om man någon gång känner att man vill ha en stund för sig själv, eller tälta.

Anledningen till att jag funderar är att jag vill spara undan pengar för att kunna resa iväg till Australien som jag pratat om tidigare i bloggen. Jag har hört om en person som gjorde så, kommer inte ihåg vem. Kan ha läst det någonstans eller hört av en vän eller bekant.

Vågar jag? Kom gärna med förslag! Ett förslag är ju #smulfort i Eslöv.