Lyssnade på sommarpratet med Karin Falck under fredagen. Jag kommer inte ihåg när det sändes eftersom jag lyssnar på podden men det finns att lyssna på via Sveriges Radios hemsida eller iTunes. Hon började pratet med att berätta hur öppensinnad hon är vilket fick mig att börja tänka på skepsis och hur det kan påverka hur vi uppfattar våra liv och vår existens.

 

Kanske ska börja med att jag är lite av en skeptiker som inte tror på spöken, gud, spåtanter/spårgubbar eller andra övernaturliga krafter. Med övernaturligt menar jag sådant som inte kan förklaras och bevisas. Men det har inte alltid varit så utan det har kommit de senaste åren. Innan det var jag som de flesta andra och trodde på "något", någonting men vet inte vad finns där ute. Om det är något gudomligt, andar eller något annat spelar ingen roll, bara man tror på det.

 

Anledningen till att man ska tro på något är väl att man vill vara öppen, man vill inte stänga sig. Men varför ska man gå runt och tveka på allting man ser? Jag tänker nu att jag tror på det som kan bevisas och är rimligt men om någon kan bevisa för mig att det finns spöken eller liknande så får jag väl ändra mig, jag är inte den som är den. Jag är en öppen skeptiker.

 

På lågstadiet, kan varit i början på mellanstadiet också, tyckte jag det var intressant med spöken och jag trodde på det. Kommer ihåg en kompis som var påläst om spöken och vi andra tyckte det var fascinerande vad hen kunde, vi lyssnade och trodde. Vi trodde på att man kunde styra olika krafter, få saker att sväva och liknande. Som vi försökte, vi ställde oss i en grupp på skolgården och försökte få en bod att lyfta från marken. Det gick inte.

 

Nog om nostalgi men det var lite roligt att tänka tillbaka. Varför tror vi på det övernaturliga? Själv tycker jag människokroppen och människan i sig är övernaturlig, det tror jag på, det är bevisat. Fast att inte jag förstår den så finns det de som gör det, även om där finns mycket mer att hitta.

 

Jag hade en period i mitt liv där jag ville tro på gud och jag försökte, lyssnade på prästen i kyrkan, bad men jag märkte efter en stund att det var inget för mig. Jag gav upp och kom på att det finns nog ingen gud. Det var mina religiösa upplevelse, besvikelse. Men jag behöver inget att tro på, jag tror på mig själv och mina nära och kära. Ha roligt, drick öl, skratta och träffa mycket människor, det tror jag på!

 

Hur påverkar ens tro livet, hur man ser på livet och hur man lever det? Det är en intressant fråga som jag inte inte har något svar på. Religion har hjälpt många människor ur svåra situationer, det vet jag. Men det är typiskt religion, att de hittar personer som har det svårt och därmed är svaga och desperata efter en räddning och lösning. En tro genomsyrar ofta vardagen även om det inte behöver betyda att livet förändras så mycket från icke troende till troende.

I övrigt tror jag inte livet i sig påverkas mer än att man är mer benägen att tro på historier om diverse konstigheter. Ibland kanske man tas på mindre allvar men det är ju den andres problem, man är inte mindre människa för att man tror på spöken.