Häromdagen när jag satt på bussen på väg in mot stan upptäckte jag några säten längre fram en kille jag kände igen. Jag visste att jag hade sett honom innan men kunde verkligen inte placera honom i mitt liv. Jobb? Fest? Sannolikheten är ju verkligen att det var en fest, det är då man brukar träffa nytt folk som man senare bara känner igen men inte alls vet vilka det är. Jag satt hela bussresan och funderade på vem det kunde vara. Han hoppade av vid Dalaplan. Men där sitter man och funderar, försöker komma ihåg vilka fester man varit på den senaste tiden men utan resultat. Så jag slog undan funderingen och begravde mig i Twitter, igen.

Helgen gick och under söndagen efter jag dumpat min bror på perrongen så såg jag honom igen. Han kom gående över golvet på Malmö C. Man undrar ibland varför man inte agerar i sådana tillfällen, det är ju bara att gå fram och fråga. Men istället såg jag honom försvinna in bland människorna som irrade runt på centralen. Det är så enkelt att bara gå fram, vad är man rädd för. Är man rädd att man gjort bort sig sist man sågs, rädd att bli dumförklarad, eller är det bara pinsamt att inte komma ihåg en person?

Jag måste skärpa mig, nästa gång jag ser honom ska jag fråga honom. Tror jag.