För ett tag sen skrev jag ett inlägg om feminism där jag konstaterade att jag inte ville kalla mig själv för feminist, inlägget jag pratar om finns här. Det skrevs på fyllan och startade lite diskussion vilket var precis vad jag ville eftersom jag då inte var så insatt och ville veta mer. 

Kommentarstråden på inlägget blev det hittills längsta för mig men slutade inte riktigt där man kan tro, läs gärna. Jag tänkte nu berätta lite hur inlägget formade mig och hur jag tänker kring ordet feminism. 

Anledningen till att jag inte ville kalla mig själv feminist var att själva ordet är så laddat och jag ville inte in i det "träsket" (konflikträdd?). Anledningarna till att ordet ibland har en negativ laddning är säkert flera men det jag har tänkt på är bland annat de få extrema feminister, de som lägger fram uttryck som "män är djur" och dylikt. Den andra anledningen är de som inte är feminister men så fort de hör ordet så tänker de på sådant som "män är djur" och tror att alla är likadana. Tänk till!

Jag pratade med en kompis om detta och hen sa att det vore bra med fler som kallar sig feminister och inte är rädda att stå för det, ännu bättre om fler av de var män. Som med allting annat som ska accepteras i samhället, det måste normaliseras. För att komma dit måste "helt vanliga människor" kalla sig feminister. Man behöver inte vara engagerad utan bara veta vad man tycker och stå för det.

Nu är jag i läget där jag håller på att fundera på vad feminism betyder för mig, var jag står i olika frågor och hur jag ska agera. Jag är inte den som så ofta ger mig in i diskussioner eftersom jag inte hittar argumenten när jag ställs mot väggen, det är lättare i skrift. Men genom att läsa artiklar och bloggar som handlar om feminism och/eller kvinnoförtryck kommer man en bit på vägen. Nästa steg är att lära sig diskutera. 

För mig handlar inte feminism om att kvinnor är bättre än män utan att vi alla är lika bra, det handlar om individer och inte kön. Vi är fysiskt olika men jag tror att det stannar där. Redan från första dagen i vårt liv börjar fostran om vilket kön man har, blått för pojkar och rosa för flickor. Så är det och det går inte att förneka. Även de föräldrar som verkligen försöker vara neutrala misslyckas då det finns fler i barnets liv än föräldrarna. 

Du är du!

Efter att ha spenderat några dagar i Karlshamn som jag för snart fem år sedan flyttade ifrån har jag lite funderingar. Det är verkligen skillnad på småstäder och storstäder, stor skillnad. Allt från hur man kör bil, mentalitet och öppettider. Efter att ha bott i Malmö i snart fyra år har jag nog blivit lite bortskämd med det som jag tycker är viktigt och bra i livet och vardagen. Var hemma hos min pappa som bor i en by utanför och skulle ta mig in till staden för att handla men var hungrig så tänkte äta någonting innan jag hoppade på bussen. Det kunde jag ju drömma om, gick till de ställena jag visste hade mat men de öppnade först klockan 16:00. Öppettiderna i småstäder är inte bra.

Vardagsrasismen är vanlig och helt acceptabel i småstäder, verkar det som. Antalet personer med utländsk bakgrund är generellt färre i de mindre svenska städerna, småkommuner och människor som bor där är ofta rädda för förändring och det nya. Själv tycker jag att människor med utländsk bakgrund har något att tillföra, de är ofta öppnare, vänligare och har andra erfarenheter som alla kan lära sig av. När någon från en småstad ser någon med utländsk ursprung på stan reagerar personen, hen ser "skillnaden". Själv lägger jag inte en tanke på var personen kommer ifrån, i första skedet. Det är klart att man noterar det på något sätt men det är ju inte som om man såg något ovanligt eller konstigt. Det är en människa och människor finns det gott om på vår planet, jag ser dem varje dag.

Jag vet att jag nu generaliserar mycket och att alla inte stämmer in i bilden jag beskrivit ovan eftersom att jag själv är från skogen utanför en by utanför en småstad. Men jag är glad att jag hamnade i Malmö tillslut.

Tidigare i år blossade ordet "hen" upp i medierna och även i diskussionerna som fördes i fikarummen på arbetsplatserna. Jag har inte lagt så mycket energi bakom det, har accepterat att vissa tycker så och vissa så. Men har ju längre tiden gått kommit på att det är ett bra komplement till de ord vi redan har i vårt språk. I framtiden kommer jag att använda mig mer av ordet när det passar bättre.

Det har diskuterats om när ordet ska användas, varför just ordet "hen" och varför ett nytt ord överhuvudtaget. Vissa har uppfattat att det ska ersätta "hon" och "han" men det är helt fel uppfattning utan det ska användas som ett komplement till dessa ord. Istället för att säga hon/han/den/det eller bara den/det är det helt klart bättre att använda sig av ordet "hen". Ett annat argument emot är att det betyder "höna" på engelska. Riktigt dåligt argument, vad betyder "barn" på engelska? Ska vi översätta alla svenska ord och plocka bort de som betyder något annat på annat språk så har vi inget språk kvar.

Det finns tillfällen då kön inte har någon betydelse för texten och är hen inte känd för läsaren så kan man lika bra plocka bort "hon" eller "han" istället för att förutsätta vilket kön en viss person har. Det märks till exempel att man har fördomar om vilket kön som har ett visst yrke och för att sudda ut fördomar kan man börja med att förändra hur man använder språket.

Många kommer att protestera länge angående detta nya ord av någon anledning men jag kommer att använda mig av det. Ett språk måste utvecklas och det görs genom att förnya och tillföra ord. Det utvecklas också genom att ord försvinner men det ska inte göras aktivt eftersom de ord som inte längre har någon betydelse och slutar användas kommer försvinna av sig självt. Så jag tycker att fler gör som jag, börjar använda ordet.

Måste ge lite beröm till Möllan.nu's redaktion som bland annat i sina krönikor jobbar med att använda ordet de gånger det passar in. Läs en text, prova att byta ut han/hon till hen och se om texten förändras, om ni ser någon förändring i hur ni uppfattar texten.

Har du något bra argument till varför du äter kött? Fler och fler blir vegetarianer och veganer av olika anledningar. Det kan vara av hälsoskäl eller om man gör ett avstamp eftersom djuren behandlas illa. Alla skäl är skäl nog. Jag äter kött och jag tycker kött är väldigt gott många gånger som till exempel en planksteg eller en riktigt god hamburgare.

Den senaste tiden har jag börjat minska på min köttkonsumtion. Den egentliga anledningen till att jag gör det vet jag faktiskt inte men jag gissar att det är en kombination av flera argument. Hälsoskäl, miljöskäl och så klart för djurens skull. Om man själv kan döda ett djur, flå det, styck och sedan tillaga det tycker fler att det är ok att äta kött. Till viss del håller jag med om det men det handlar om så mycket mer än om att djuret är individ, man måste se helheten, den stora bilden.

Saken är den att vi behöver inte äta kött. Jag undrar då vad det är som gör att vi äter kött i den mängd vi idag gör. Kan det bero på det kulturella, vanor eller någonting helt annat. De näringsämnena vi behöver finns i växtriket och vi får knappast skörbjugg av för lite kött. Människan åt inte kött från början, vi var samlare och levde helt enkelt på bär, rötter, nötter och annat vi kunde hitta på marken och i buskarna. Vi levde bra på det och behövde helt enkelt inte kött och i dagens samhälle med så lättillgänglig mat är det ännu mer onödigt.

Jag kommer inte att sluta äta kött idag men jag tror att jag i framtiden mer och mer övergår till vegetarisk mat. Hoppas även att fler personer funderar på varför de äter kött och vilka konsekvenser det faktiskt har.

Skenheliga köttätare - En artikel från SvD

Ska man kontrollera vilka som ska komma in och få vistas på en gaybar? Läste en artikel om en gaybar i Köpenhamn som kastade ut ett heterosexuellt par för att de hade kysst varandra och funderade självklart om det var rätt gjort. Undrar hur man kan motivera sitt agerande i detta fallet. Tänk om man är bisexuell och just denna kvällen råkar träffa en av motsatt kön, ska man då bli utkastad?

Självklart väljer ägarna vilka som får vara där och inte men i vissa fall är det rent fel och borde inte finnas några tveksamheter. Ett gaypar ska inte bli utkastade från någon bar för att de kysser varandra och vice versa. Eller ska man behandla heterosexuella annorlunda? Jag tror det är bättre att behandla alla lika, kör på den gyllene regeln. Så enkelt är det.

"Gaybar kastade ut gäster efter heterohångel"

Häromdagen när jag satt på bussen på väg in mot stan upptäckte jag några säten längre fram en kille jag kände igen. Jag visste att jag hade sett honom innan men kunde verkligen inte placera honom i mitt liv. Jobb? Fest? Sannolikheten är ju verkligen att det var en fest, det är då man brukar träffa nytt folk som man senare bara känner igen men inte alls vet vilka det är. Jag satt hela bussresan och funderade på vem det kunde vara. Han hoppade av vid Dalaplan. Men där sitter man och funderar, försöker komma ihåg vilka fester man varit på den senaste tiden men utan resultat. Så jag slog undan funderingen och begravde mig i Twitter, igen.

Helgen gick och under söndagen efter jag dumpat min bror på perrongen så såg jag honom igen. Han kom gående över golvet på Malmö C. Man undrar ibland varför man inte agerar i sådana tillfällen, det är ju bara att gå fram och fråga. Men istället såg jag honom försvinna in bland människorna som irrade runt på centralen. Det är så enkelt att bara gå fram, vad är man rädd för. Är man rädd att man gjort bort sig sist man sågs, rädd att bli dumförklarad, eller är det bara pinsamt att inte komma ihåg en person?

Jag måste skärpa mig, nästa gång jag ser honom ska jag fråga honom. Tror jag.

Har haft en riktigt trevlig grillkväll med underbara vänner på min balkong ikväll och vi har haft väldigt intressanta diskussioner blandat med helt vanliga historier. Så kul med diskussioner om vad man hittade på som ung.

Vi kom in på feminism. Vad betyder det för dig? Jag är man och skulle kunna kalla mig feminist som många andra gör men nej, jag vill inte kalla mig feminist. Anledningen är bland annat att ordet i sig är väldigt laddat och jag vill inte blanda mig i diskussioner som inte rör mig. Jag tycker absolut kvinnor ska ha lika lön för lika arbete som det ofta handlar om. Men feminism handlar om så mycket mer! Kvinnor är kvinnor, så mycket vill jag säga men jag vill också i samma mening säga att människa är människa.

Finns det något som skiljer män och kvinnor? Ja! Vi är fysiologiskt olika! Vi män har en annan muskulatur, vi är byggda på ett annat sätt, kvinnor är byggda på ett annat sätt, vi är olika. Den skillnaden vet vi om men den som diskuteras är egentligen den psykologiska och mentala skillnaden. Den skillnaden, tror jag personligen, är minimal!

Den största skillnaden mellan män och kvinnor är hur föräldrar och samhälle uppfostrar barnen! En flicka är inte mer ömtålig än en pojke, en pojke gillar inte vapen mer än flickor. Vanliga stereotyper som fortfarande lever kvar även om vi själva inte tänker på det och jag uppmanar föräldrar att tänka ett steg till när de köper sina leksaker. Jag har två systrar som har två barn var, två pojkar och två döttrar, jag älskar dem alla och jag träffar dem allt för sällan. Men jag försöker att behandla dem som individer utan att döma dem efter kön, en flicka tål att trilla i golvet lika mycket som en pojke och min ena systerdotter älskar att klättra. Ska jag tycka synd om henne mer när hon trillar för att hon är av det kvinnliga könet? Självklart inte! Hon är en människa som tål lika mycket som hennes kusin oberoende på vilket kön hon har! Man ska inte döma efter vilket kön personen har utan tänk först och främst vem det är. Gillar personen att klättra då ska personen också tåla mer eftersom den kommer att slå sig oftare än den som gillar att skriva och uttrycka sig själv genom att sitta vid bordet. Det handlar inte om kön, det handlar om individer.

Älskar kvinnor och älskar verkligen kvinnor som bryter normer! Kom igen, bryt dem!!

Jag uppskattar en kommentar om vad du känner, vad du tycker eller vad du tänker om det jag skriver. Jag är öppen!

Med reservation då jag skrev detta i berusat tillstånd.

Jag har funderat på en sak. Tänk om man skulle säga upp sin lägenhet, sälja det mesta man har och bara spara på kläder och datorn. Sedan flyttar man runt hos vänner, hyr in sig i något rum då och då, i värsta fall en natt på varndrarhem. Bara man har tillgång till en tvättmaskin en gång i veckan, el, internet till datorn och gott sällskap så kommer det att gå hur bra som helst.

Frågan är. Vågar man? Har jag så kära vänner? Hur kommer jag känna efter några veckor? Har jag sagt upp lägenheten blir det ju svårt att få en senare. Alternativt kan man eventuellt hyra ut sin lägenhet i andra hand under tiden, i intervaller på tre månader i stöten.

En annan fråga är om man klarar av att inte ha så mycket tid i ensamhet som man nu vant sig vid och börjat trivas med. Visst kan man ta en natt på hotell eller vandrarhem om man någon gång känner att man vill ha en stund för sig själv, eller tälta.

Anledningen till att jag funderar är att jag vill spara undan pengar för att kunna resa iväg till Australien som jag pratat om tidigare i bloggen. Jag har hört om en person som gjorde så, kommer inte ihåg vem. Kan ha läst det någonstans eller hört av en vän eller bekant.

Vågar jag? Kom gärna med förslag! Ett förslag är ju #smulfort i Eslöv.

Fick en lapp i handen häromdagen när jag var på Mobilia. Det handlade om Sverigedemokraterna och den demonstration de ska ha i Malmö nästa helg. De skulle enligt lappen spela sina budskap på de dödskjutningar som varit i Malmö den senaste tiden. Inte för att jag vet hur de vet vad de ska säga men ändå. Det som hänt i Malmö har inte med invandrare eller folk med invandrarbakgrund att göra, nej jag vet inget som ni inte vet, men som med allting annat som människor gör så har det med individer att göra. Visst de är inte födda att bete sig som de gör utan de blir formade av många faktorer som till exempel familj, uppfostran, religion, samhället, segration, otacksamhet, oförståelse, okunskap, brist på respekt och mycket mer. Jag ska inte börja diskutera vad som ligger bakom dessa morden men jag kan säga att det inte har med hudfärg eller nationalitet att göra. Ibland kan det verka så på ytan men det är inte det som egentligen hände. Rasism är också förbannat ytligt, det spelar ingen som helst roll vart du kommer ifrån, vilken hudfärg du har, vilket språk du talar. Det som spelar roll är du bemöter andra människor, hur du blir bemött.

Hoppas er helg blir bra, nu blir det nog uppehåll i bloggandet en vecka men vi hörs sen!

Hej alla glada människor.

Tänkte ägna lite tid åt Whitney Houston då hon har levt färdigt sitt liv. Jag var inget fan att räkna med men jag har så klart hört klassikerna som alla har hört och har även dansat till dem. Jag känner personligen ingen sorg för henne men visst är det tragiskt att hon gått bort. Hon hade en fantastisk röst och har gjort en del bra och mycket bra låtar. Det jag mest tänkt på nu tiden efter det hänt är hur folk har reagerat. Många har på till exempel Facebook och Twitter skrikit ut sina hyllningar och det har väckt massor av kritik. Varför? Om man gillar vad en person har gjort, blivit berörd så varför ska man inte få skriva en hyllning? Har sett så många kommentarer, bilder med mera om "Varför hylla denna knarkande sångerska när man inte hyllar bla bla bla?". Man bryr sig av en anledning. Den anledningen kan vara personlig och ingen annan ska bry sig. Vare sig det är min släkting eller om det är en person jag knappt eller inte alls träffat. Man kan bli berörd av personer utan att känna dem personligen.

Så sluta klaga! Tänk efter, bryr du dig inte, så bry dig inte. Tänk på personen som kanske bryr sig.

Nog om det.