För ett tag sen skrev jag ett inlägg om feminism där jag konstaterade att jag inte ville kalla mig själv för feminist, inlägget jag pratar om finns här. Det skrevs på fyllan och startade lite diskussion vilket var precis vad jag ville eftersom jag då inte var så insatt och ville veta mer. 

Kommentarstråden på inlägget blev det hittills längsta för mig men slutade inte riktigt där man kan tro, läs gärna. Jag tänkte nu berätta lite hur inlägget formade mig och hur jag tänker kring ordet feminism. 

Anledningen till att jag inte ville kalla mig själv feminist var att själva ordet är så laddat och jag ville inte in i det "träsket" (konflikträdd?). Anledningarna till att ordet ibland har en negativ laddning är säkert flera men det jag har tänkt på är bland annat de få extrema feminister, de som lägger fram uttryck som "män är djur" och dylikt. Den andra anledningen är de som inte är feminister men så fort de hör ordet så tänker de på sådant som "män är djur" och tror att alla är likadana. Tänk till!

Jag pratade med en kompis om detta och hen sa att det vore bra med fler som kallar sig feminister och inte är rädda att stå för det, ännu bättre om fler av de var män. Som med allting annat som ska accepteras i samhället, det måste normaliseras. För att komma dit måste "helt vanliga människor" kalla sig feminister. Man behöver inte vara engagerad utan bara veta vad man tycker och stå för det.

Nu är jag i läget där jag håller på att fundera på vad feminism betyder för mig, var jag står i olika frågor och hur jag ska agera. Jag är inte den som så ofta ger mig in i diskussioner eftersom jag inte hittar argumenten när jag ställs mot väggen, det är lättare i skrift. Men genom att läsa artiklar och bloggar som handlar om feminism och/eller kvinnoförtryck kommer man en bit på vägen. Nästa steg är att lära sig diskutera. 

För mig handlar inte feminism om att kvinnor är bättre än män utan att vi alla är lika bra, det handlar om individer och inte kön. Vi är fysiskt olika men jag tror att det stannar där. Redan från första dagen i vårt liv börjar fostran om vilket kön man har, blått för pojkar och rosa för flickor. Så är det och det går inte att förneka. Även de föräldrar som verkligen försöker vara neutrala misslyckas då det finns fler i barnets liv än föräldrarna. 

Du är du!