Kommer ut från affären och ser folk springa sökandes efter skydd för regnet som plötsligt faller över staden. Själv bär jag en ljus, kortärmad skjorta och pappershatt eftersom jag lämnat jackan i bilen, det var sommar när jag gick in i affären. Konstaterar att jag kommer att bli blöt så det är ingen mening att försöka.

 

Jag börjar vandra längs gågatan till synes oberörd av det svala vatten som faller från himlen ner på mina axlar och rygg. Regnet piskar mot kanten på hatten och det skvätter runt mitt ansikte, doften av torr asfalt som plötsligt blöts ner når mig och jag tar ett djupt andetag och bara njuter. Det är i sådana avslappnade stunder man känner sig levande. Lugnet når en när man ser alla springa och man själv går där med ett leende på läpparna som fuktas av stänket. Det är bara vatten.