När jag häromdagen satt på Max i Malmö kom det in en uteliggare som var ute efter något att äta. Hen hasade sig fram, blicken i marken och en hand för att hålla byxorna på plats. Det mest tragiska i den bilden är att hen tittade ner i marken. Folk tittade på hen, rynkade på näsan och vände blicken, den förnedringen undvek hen genom att inte se någon i ögonen.

Hur kan man hamna i den situationen? Ens eget ansvar, samhällets? Medmänsklighet. Vi borde finnas för varandra, hur lågt man än har halkat kan man ta sig upp. Bara vi hjälper varandra!

Kram till mina medmänniskor